Björn Kjellsson

Kan inte undgå att tänka på den där dagen i september då jag snabbt skulle ta mig till Apoteket innan ett sammanträde på jobbet klockan nio förmiddagen. Resten av dagen var fullbokad så det var min enda chans och eftersom Apoteket öppnar 8.30 så tänkte jag att det måste hinnas med eftersom det tar högs fem minuter att gå till jobbet därifrån.

Utanför Apoteket väntade tre personer redan när jag kom dit och under de kommande fem minuterna växte skaran och 8.20 stod det minst 20 personer och väntade utanför dörren och föga konstigt var väl det. Det märkliga låg i att innanför glasdörren stod all personal, denna dag omkring sju personer och väntade. De väntade på att klockan skulle bli 8.30 och precis på slaget öppnades dörrarna och ungdomarna trängde sig förbi de äldre med rollator, som vid värsta mellandagsrean.

Det måste ändå frågas om detta hade förekommit på ett privat företag eller om den private företagaren hade öppnat dörrarna, trots att det var några minuter kvar till ordinarie öppettid. Men så länge Apoteket har monopol på marknaden så behöver de heller inte bry sig om kunderna får stå och vänta några minuter extra.

Just därför är det också ett mycket välkommet besked från socialminister Göran Hägglund (kd) att Apoteket AB inte kommer att ha några unika fördelar på marknaden som gör att just det bolaget på något sätt kan behålla sin monopolställning. Apoteket AB kommer inte att sköta receptregister, e-recept eller andra register. Även om Apoteket AB de senaste åren förberett sig ordentligt för nya tider och blivit mer kundfokuserade så är omregleringen av läkemedelsmarknaden mycket efterlängtad, särskilt av många kroniskt sjuka som är i behov av att ofta hämta ut läkemedel.

Nu är Nordkorea och Kuba snart ensamma om statligt monopol på läkemedel.

1) Anhöriga till flyktingar enligt Genève-konventionen.

2) Anhöriga till dem som beviljas uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov för att de riskerar dödsstraff eller tortyr i hemlandet.

3) Anhöriga till barn.

- Sverige ska vara ett öppet land. Vi ska ha en solidarisk och human flyktingpolitik och en hörnsten är att värna asylrätten. Samtidigt behöver vi vidta åtgärder för att se till att människor som kommer till vårt land snabbt kommer i arbete. Mot den bakgrunden anser folkpartiet att regeringen bör utreda möjligheterna att införa försörjningskrav för anhöriginvandring.

Det säger Erik Ullenhag, partisekreterare (fp) på onsdagen.

- Alltför många av dem som kommer till vårt land hamnar i utanförskap. I vissa bostadsområden är situationen i dag mycket svår. Det finns exempel på en extrem trångboddhet där upp till femton personer kan bo i en liten lägenhet - en sådan bostadssituation drabbar framför allt barnen. Genom ett försörjningskrav för anhöriginvandring kan vi stimulera asylsökanden att bosätta sig där det finns jobb och bostäder.

Det säger Nyamko Sabuni, integrationsminister (fp) på onsdagen.

- För att lyckas med integrationen måste arbetslinjen gälla från dag ett. Ett försörjningskrav är en del av en större omläggning av politiken som syftar till att människor snabbt ska komma i jobb, avslutar Sabuni.

Regeringen bör tillsätta en utredning i syfte att föreslå ett försörjningskrav för anhöriginvandring.

Utgångspunkter för arbetet

Försörjningskravet ska innebära att den som vill ta hit anhöriga först ska ha ett arbete och kunna försörja sig själv. Inkomsten ska vara av permanent natur. Dessutom ska det finnas tillgång till ett eget boende av godtagbar standard. Samtliga internationella konventioner och åtaganden som Sverige förbundit sig till ska fullföljas.

Undantagna från försörjningskravet

Anhöriga till flyktingar enligt Genève-konventionen undantas från försörjningskravet.

Anhöriga till dem som beviljas uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov för att de riskerar dödsstraff eller tortyr i hemlandet undantas från försörjningskravet.

Anhöriga till barn undantas från försörjningskravet.

Därutöver bör utredaren belysa vilka konsekvenser försörjningskravet kan ha för de anhöriga som har egna asylskäl.

Årets nobelpristagare i medicin, Mario R Capecchi, Oliver Smithies och Martin J Evans (se bild), har revolutionerat forskningen för bland annat hjärt- och kärlsjukdomar. Tack vare de genmanipulerade mössen som forskarna tagit fram går forskningen idag mycket snabbare. Bland annat har detta hjälpt forskning om hjärt- och kärlsjukdomar samt diabetes. Därmed har förmodligen långt fler liv räddats än vad annars vore möjligt.

Den svenska organisationen Djurens Rätt tycker dock inte att dessa djurförsök ska tillåtas. Organisationens företrädare Staffan Persson, som kallar sig djurförsöksexpert, anser att utdelningen av Nobelpriset till Capecchi, Smithies och Evans uppmuntrar till fortsatt manipulering av djur.

Detta är ju inte någon ny etisk fråga och visst finns det djurförsök som kanske inte ska tillåtas. Men det får aldrig leda till att man hindrar forskning kring för människor allvarligt hälsoförsämrade eller rent av dödliga sjukdomar. Forskningen kring hjärt- och kärlsjukdomar och kroniska tillstånd som diabetes och Alzheimer får inte hindras.

Människans liv måste värderas högre än djurens, men det innebär inte att djurens liv är värdelösa. De flesta av oss tycker om djur och vill dem väl, många har husdjur och så vidare. Men när det handlar om avancerad forskning och utveckling måste djurförsök vara fullt tillåtna. Djurens Rätts agerande är djupt oetiskt. Att belägga svårt sjuka människor med skuldkänslor för djurförsöken är ett lågvattenmärke.

Lennart Holmlund har på sin blogg uttryckt sig något smaklöst i ett försök att vara lustig. Givetvis har han all rätt att tycka, skriva och säga vad han vill och det finns säkert många gubbar som tycker att historien är fruktansvärt rolig. Frågan är dock om medborgarna inte ska kunna kräva lite bättre omdöme av kommunstyrelsens ordförande.

Egentligen är Holmlunds historia ganska oförarglig och inte värd att diskutera. Vad som däremot är upprörande är hans försvarstal till varför han skrev den. Argumenten är i huvudsak tre stycken. Till en början hävdar han sin rätt till "det fria ordet". Visst, den erkänner väl alla, även kritikerna. Däremot tänker väl de flesta av oss på Aung San Suu Kyi och invånarna i Burma när vi hör begreppet "rätt till det fria ordet", snarare än på Lennart Holmlunds rätt till dåliga sexistiska skämt, så just det argumentet kan väl betraktas som ganska löjligt.

Nästa försvarsargument är att uttrycket "sätta på" inte är tillräckligt sexistiskt. Vad Holmlund inte förstår är att hela historien är sexistisk i sig och bekräftar en sexistisk grundsyn som in sin tur leder till långt värre attityder än de han själv sprider. Denna oförståelse är inte bara tragisk, den är också skrämmande.

Holmlunds tredje försvarsargument är att det minsann på många offentliga tillställningar berättas historier som är värre än dessa och att dessa berättare inte blir uthängda. För det första är det skillnad på att publicera något offentligt och att prata om något i en liten grupp. För det andra är det tråkigt att höra att Lennart Holmlund inte protesterar mot dessa uttryck, om de nu är så vanliga, varje gång han hör dem, eftersom det är varje mans skyldighet att sätta ned foten och protestera mot sådana attityder och inte sitta tyst och hålla med.

Hela Holmlunds svar är egentligen en snyfthistoria som inte tycks veta några som helst gränser. Det är Holmlund det är synd om eftersom han blir angripen av "den stora liberala tidningen" och oppositionen i kommunen. Det är alltså, enligt honom, inte han själv som gjort övertramp eller gått över gränsen - vilket man skulle kunna tycka vore enkelt att erkänna och be om ursäkt för.

Lennart Holmlund har inte förstått vare sig sin egen roll som kommunens främste företrädare, sitt inflytande över andra eller orsakerna till de ojämställda villkoren som finns mellan kvinnor och män i Sverige.